Terese

kan det gå en dag utan gräl? kan det? svara mig.
när ska vi inse? hur länge ska vi orka? svara mig.
det är alltid så synd om mig, mitt ego är för stort.
jämt när vi ligger där i sängen så tänker jag likadant.
"om han bara ville så skulle han kunna göra mer".
och så får jag för mig att han aldrig vill och att jag inte räcker till.
sen pussar jag, smeker, myser och kelar.
allt för att jag vill ha tillbaka, men det är ingen som förstår.
men jag kan ju inte sluta ge, för jag älskar att ge.
och jag tror att han tycker om att ta.
vad glad jag skulle bli om han någon gång bara tog tag i mig.
höll fast mig och gav mig en kyss för att han ville.
om han bara ville pussa och smeka min kropp,
för att han ville, inte för att jag ville.
om jag någon gång kunde slappna av.
känner mig så jävla dålig jämt, så jävla äcklig och motbjudande.
ska sluta klamra mig fast, jag mår bara dåligt.
får dissen gång på gång känns det som.
och även fall han nekar. han tar mig förgivet.
självklart gör jag det skönt för honom.
självklart springer jag jämt efter honom.
självklart gör jag allt för honom.
självklart får jag be om ursäkt för sånt jag egentligen inte vill be om ursäkt för.
självklart får jag skylla mig själv.
vad händer om jag en dag skulle VÄGRA att mysa.
om jag inte alls skulle följa efter honom hela tiden.
(det är ju så fucking kul att bli kallad för plåster)
om jag helt plötsligt skulle skita i vad han ville göra.
om jag skulle skita i att bry mig om hans åsikter och bara svara med dissvaret "okej".
om jag inte alls skulle be om ursäkt för att jag inte vill sitta vid datorn,
eller för att jag råkade säga vad jag tyckte.
om jag bara skulle skita i att ta åt mig, bry mig så jävla lite.
ah, vafan skulle hända då? då skulle han säkert inte palla.
för han har mig i sitt jävla koppel och det vet han.
han kan styra och bestämma precis hur som helst.
jag är trött på allas blickar.
som i rättvik. när jag sprang efter honom.
visst han var ju surast i världen, förstår det.
altl hade gått skit, och värst gick det i finalen.
men liksom. ALLA ser, precis ALLA.
och så SPRINGER jag efter honom.
och det enda han gör är att rycka bort armen ifrån mig.
Jag skäms :( för jag känner mig så jävla irriterande.
men samtidigt kör han med kommandon som:
- kom hit!
- du får inte göra det och det, du ska vara med mig.
det är ju ingen annan som hör, det är ingen annan som vet att han blir sur.
om jag inte trampar på hack i häl. känner mig så dum.
följer ju självklart efter för att jag också vill.
vill ju jämt vara i hans närhet, men han springer aldrig efter mig.
jag skulle ta på mig vad som helst för hans skull.
om han så hade mördat någon och polisen ville veta.
då hade jag klivit fram och sagt att det var jag.
jag får ingen respons. känns så meningslöst.
han älskar mig inte lika mycket längre, jag vet det.
lågan börjar slockna, starkt att orka sig igenom så mycket.
men jag förstår att jag kyler ner dina känslor.
ledsen för att vi inte kommer få det att vara för evigt.
älskar dig mer än vad du älskar mig, just nu.
vet att du har älskat mig så jävla starkt, därför du höll mig kvar.
nu är det bara en fråga om när.